Skip to content

Vanish!

2013/12/10

Nu har vi fått vara med om något häftigt!

Fick möjlighet att buzza Vanish för mina bekanta. De flesta har vrit nyfikna men samtidigt lite skeptiska till om det verkligen skulle fungera. Så idag fick vi möjlighet till ett finfint fläcktest när Oliver fick pastasås på tröjan under lunchen.

1386681396680

En sådan där fläck vet man med sig kan göra tröjan solkig o dassig.

Startade upp med att spraya på Vanish Förbehandlare.

1386681444369

Sedan var nog tanken att det skulle tvättas i tvättmaskin, men bor man i hyreshus är det inte alltid det finns lediga tider till tvättstugan. Handfatet fick duga och där strödde jag på lite Vanish Crystal White.

1386681564898

1386681623541

Sedan tillsatte lite vanligt tvättmedel och lite gnugg.

Resultatet var fantastiskt bra och oväntat!

1386681968612

Som nytt!

Luncha med Mannerström

2013/11/24

Det fick jag möjlighet till via Buzzador.

Fick en kupong och sen var det bara att välja vilken av rätterna jag ville ha. Det blev pannbiff.

image

Första intrycket var gott. Lådan har två fack så inte maten smetas samman. Däremot upplevdes den lite svår att äta från, att få tag på maten som gärna gled iväg i sin sås. Smakerna var riktigt bra och hade helst velat att portionen var dubbelt så stor.

image

Det lättaste blev helt enkelt att äta med sked!

Go mat och pluspoäng för att det var mycket sås.

Fiasko

2013/09/26

Förnedringen sved. Han hade raderat den här scenen i hans liv från manuset, om han hade haft möjlighet. Han gjorde ett nytt försök men än en gång slogs han ner. I sitt försök till upprättelse blev nu förnedringen total. Hade han varit ensam hade han bara suckat trött och börjat om, fast nu var hon där. Den han ville vara perfekt inför.

Fiasko.

Han svor irriterat och kunde inte hålla tillbaka besvikelsen som brann i honom. Fan också. Han ville inte att hon skulle se honom såhär. Fan också, varför stod hon bara där. Han menade inte att bli arg på henne, han visste ju mer än väl att de blivit lika överrumplade båda två. Egentligen var det sig själv han var arg på, men varför skulle hon ta den här vägen just idag!? Fan. Fan. Fan.

Han ville därifrån, vart som helst bara det var åt ett annat håll. Tystnaden mellan dem var mer än han klarade av och utan att vänta på en reaktion gav han sig hastigt och vingligt iväg, medan han envist lät bli att snegla bakåt. Han orkade inte se henne stå där ensam kvar och hade han mött hennes blick nu hade det inte funnits någon återvändo. Det skulle den tillknycklade självkänslan sett till.

Han lämnade henne, frågande, utan en chans till någon slags förklaring på vad som just hade hänt. Stoltheten blödde, magen vände sig av vetskapen att hon från och med nu alltid skulle se honom på ett annat sätt. Den tanken var mer skrämmande än misslyckandet. Ville hon verkligen ha honom nu, när hon såg vem han verkligen var!

Tillsammans i ensamheten.

2013/09/25

Blicken flackade trött. Var noga med att inte låta den stanna för länge på samma plats, lät ingen fånga den. Hans persona skrek ordlöst ge er av, lämna mig ifred, det finns inget kvar till er.

Ansiktsdragen var inte längre fulla av liv. Nu fanns bara skrattrynkor kvar som ett bevis på att förut hade allt varit annorlunda. Förut, det är så vagt tänkte hon. Tidsrymden det spände över var för stor, var det igår eller för ett år sedan. Hon trivdes i den imperfekta världen, där skrattrynkorna dansade till en melodi av glädje. Harmonisk dåtid. Nu hördes endast utmattande andetag medan han försökte slicka sina sår i en ensamhet ingen fick närma sig.

Han hade tappat bort sig längs vägen, nu vilse i en bottenlös skärseld han innan inte förstått sig på, eller vad den stod för. Ett letande efter fotfäste i den sjunklera inombords som kopplat grepp kring hans anklar, väl medveten om att han snart var bortom all räddning.

Känslan kittlade skönt samtidigt som den fasade, samvetet sved över den allt mer lockande längtan att bara låta evigheten ta honom, svälja honom hel. Förlåt mina kära, förlåt att jag längtar mig bort, jag kommer aldrig kunna förmå mig säga det till er. Smakade på bekännelsen mot tungan och svalde sakta ner den för att upplösas av magsyran. Ingen skulle veta, ingen skulle försöka förstå. De dog tillsammans, i sin ensamhet. Det var ändå bara hon som skulle minnas.. hur det var förut.

Septembermorgon

2013/09/24

Knastret från revbenet när det än en gång gav vika, var som gruset från vinterns ishalka. Gå försiktigt, inga hastiga rörelser, se dig för. Smärtan högg till och virade sig kring den plågade bröstkorgen som en halsduk någon knutit för hårt den där vintern. Lungorna ville inte spännas ut, det tog emot. Ett andetag blev bara ett halvt. Ett halvt fick vara nog.

Han stapplade framåt, nedtryckt av en motvind som inte fanns. Den stormade kargt och levde runt i hans köldskadade inre. Det var ännu bara höst, kallare skulle det bli. Istället för att dra tröjan tätare runt det ofrivilliga kramandet lättade han upp i hopp om befrielse. Den krispiga morgonluften smög sig in och omfamnade hans liv med en sådan bestämdhet att han ryggade tillbaka. Hur kunde det ha gått så här långt? När hade han slutat se framåt? Vart hade sommaren tagit vägen?

Han hade känt en lycka under de varma veckorna. Nu var alla känslor bedövade. Han mindes att han varit lycklig, men kunde inte längre förnimma hur det kändes. Bedrövliga förlamning som höll vakt och argt motade bort det som en gång varit fint, den där sommaren. Apatin verkade ha segrat, viljan hade kapitulerat. Ett tomt värkande skal, var det enda som fanns kvar. Inte ens intakt hade de låtit det få vara. Revbenet var mer än ett trasigt ben, det var symboliskt för en trasig människa. Det hade de sannerligen sett till. De kunde smaka segervittring den där Septembermorgonen. Sög belåtet in den jordiga doften, fylld av förmultning. Vem skulle vilja ha honom nu!

Karlakarl

2013/09/22

Han slöt ögonen och grät inombords.
I sin övertygelse att en tår längs kinden var svaghet om man var en riktig man. En karlakarl kanske någon skulle kallat det. En riktig man var det de ville ha utav honom, den införståelsen hade de hamrat in i den själ som nu hunnit bli dystert sträv och hård av alla torkade ärr. De behövde inte längre säga det till honom. En döv man hade hört det precis lika tydligt. Deras tysta förmaningar ljöd som sirener genom en ekande dal.

Han slöt ögonen och grät inombords.
Tyngden av världen i hans famn fick benen att vackla framåt. Han förstod att det var över snart. Han förstod att det var en besvikelse. En karlakarl hade jonglerat detta i sömnen skulle de nog säga. Han förbannade sin veka person, varför var han inte starkare. Bara lite till. Lite till. Självspäkandet rev upp de sår andra orsakat, de fick aldrig läka sig hela.

Han slöt ögonen och grät inombords.
En tår längs kinden hade lindrat som en mjuk, varm vårdande kvinnohand mot det upprivna hjärtat han bar på. Det som nu knappt orkade en morgondag. Istället letade sig saltet i tårarna som fälldes på insidan ner i de upprivna ärren och la sig svidande tillrätta. Hans kropp drogs ihop av den elaka smärtan och han önskade att det vore över nu. Dödad i strid. Då var man ingen ynkrygg, då var man minsann en riktig man. Han var en karlakarl skulle de ha sagt.

Marabou ChocoWild & Ministars

2013/05/16

Marabou

Fick möjlighet att buzza Marabous ChocoWild & Mini Stars.

Här har åsikterna varit delade om vilka som var godast. Själv gillade jag Mini Stars då de var aningens saftigare men det som verkligen köpte mig var hur smart kakorna är förpackade inuti kartongen. ChocoWild var för mig ingen höjdare alls. Torra, trista och tråkiga. Hade aldrig gissat på att det skulle bli barnens favorit av de två sorterna.

På jobbet var det oxå delade meningar. Några positiva och andra inte lika positiva. Det som verkar gemensamt för dem är att alla är sams om att vara osams. Man kan gilla olika, o tur för Marabou kanske!

Kul med Buzzador!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.