Jag saknar dig!
I mina tidiga tonår var det enormt surr runt Peter Pohl och Kinna Gieth och boken “Jag saknar dig, Jag saknar dig”. Nästan lite som dagens Twilighthysteri bland unga tjejor. Det var lång väntetid om man ville få lånat den på någon utav stadens bibliotek.
Jag hade bestämt för mig att jag hade läst den men blev osäker när jag började se filmen inatt. Kan jag ha förträngt så mycket? Snarare så att jag hört en del om boken och det var dessa stycken som sen blev det bekanta med den.
Hört både ros och ris om den och jag själv vill nog mest hylla tvillingarnas insatser. Att de skapade en känsla man kunde förstå och känna sig delaktig av. Var längesedan jag såg en film som gav sådant bölande och dessutom var svensk. Vet inte om det någonsin skett faktiskt.
